Torsdag, och längtan ut efter endorfinkicken. Jag fick ställa in mitt löp-pass igår eftersom halsen ömmade och rev värre än ett rivjärn.
Jag är inne i en period där omotivation och rädslan över att tappa greppet är stor därför behövde jag ett tungt och lite längre pass för att få undan dumma tankar, och släppa allt. 9 km i Härskogen kändes som en bra idé men nu i efterhand... Vad tänkte jag på?!
Gyttja, lera, skon fastnade i leran medan jag fortsatte framåt, jag gjorde en praktvurpa och slog i höften, blöt av svett, och tung andning. Passet ute i skogen kändes som en lång mardröm och som aldrig tycktes ta slut.
Jag tog mig runt 9 km, inget nytt personligt rekord med tanke på underlaget och det är en liten vinst till mig själv att jag tog mig ut.
Härskogen är ett underbart ställe att löpa på specielt 9kilometraren men kanske inte i dagens väder..... ;)
SvaraRaderaBrukar åka ibland till Härskogen både jogga och promma med hunden för det är så vackert där.
Brukar både promma och gå runt stora lr lilla delsjön ibland nu senast sprang jag 5kilometarn i delsjön och jiiises för den långa uppförsbacken där, den var inte att leka med.
SvaraRaderaFår man fråga vart du bor?